Vuxna vänner

Jag har funderat ganska mycket under hela mitt liv på det här med vänner, jag har aldrig haft någon bästis, inte när jag växte upp och inte nu i vuxen ålder. Jag har haft flera nära vänner men någonting med mig gör att jag inte behåller dem.
Jag kanske är en sån typ som man tröttnar på, jag vet inte. Jag har flera kompisar, man känner några här och några där. Men jag har inget gäng, jag tror att det är svårt när man flyttat. Om man är kvar i staden där man växte upp eller om man utbildat sig där man bor så har man nog större benägenhet att ha ett gäng.
Jag tror att det är svårt att skaffa nära vänner när man är vuxen, bekanta och kompisar men oftast så har man något kanske en sak gemensamt och man väljer ofta bort varandra och sätter familjen först. Men i min familj, alltså min mamma och pappa så har vi vänner till familjen som betyder mer än vår släkt. Jag är uppväxt med att mina föräldrar har nära vänner som alltid funnits där. Det kanske är ovanligt att det klickar så mellan alla fyra i de två paren men jag saknar det verkligen i mitt och Johans liv.
Johan är väldigt osocial, det är bara så han är. Han har två vänner som han växt upp med som han endast har sporadisk kontakt med och några kompisar på jobbet som han sällan träffar utanför jobbet, men han är nöjd så. Han tycker att det är roligt när mina kompisar är här men han är inte intresserad av att skaffa nya vänner och det ligger som en konstant sorg hos mig.
Anledningen till att det kommer upp till ytan just nu är att det är nyårsafton imorgon och vi ska inte göra någonting. Jag vet att jag skulle kunna fira med flera kompisar men vi har inga vänner till familjen som vi kan fira tillsammans med, alltså familj plus familj och jag vill inte lämna Johan och pojkarna och festa tillsammans med någon kompis.
För Johan spelar det ingen roll, dem har aldrig firat nyår som något speciellt i hans familj men det har alltid varit speciellt för mig.
Vi har alltid firat tillsammans med Gunnar och Arja, mina föräldrars bästa vänner. Dem har känt varandra sedan tjugoårsåldern och jag har växt upp med deras son Henrik. Vi har alltid firat Valborg, nyår och semestrat tillsammans.
Jag önskar att vi kunde laga mat tillsammans med några vänner, sitta och snacka lite skit eller lösa världsproblemen. Kanske spela lite spel som jag älskar och så skåla vid tolvslaget. Klä upp sig litegrann och äta god mat.
Men det blir som vilken vanlig dag som helst och jag tvingade Johan att åka och handla ikväll så att det i alla fall blir god mat med efterrätt till. Mina pojkar kommer förmodligen att växa upp utan nyårstradition och det gör mig lite ledsen.
Men jag vet inte riktigt om det finns någon lösning. Vi har helt enkelt inte någon som vill fira med oss och det är vi själva som satt oss i den här situationen.
Men frågan är bara hur man tar sig ur den?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s