Många tankar

Pojkarna har varit borta sen i söndags och dagarna bara går. Jag jobbar, cyklar och springer. Djuren får sitt och igår somnade jag framför tvn före nio. Idag har jag passat på att leka med min Linda, vi käkade ute i Örebro och pratade en massa. Jag saknar henne, måste bli bättre på att vårda mina få vänner. Ge mig själv tid och möjlighet att vara mig själv.
Något jag tänkt mycket i två veckor sen ett tragiskt och oerhört onödigt dödsfall inträffade i familjen. Det är jag och bara jag som har ansvaret för hur jag mår.
Jag har vad som än händer alltid ett eget val. Jag vill må bra, känna mig lycklig och tillfreds med livet. Det är mitt ansvar mot främst mig själv men i längden också mina barn och Johan.
Jag vill utvecklas som människa och i mina relationer med människor som jag bryr mig om.
Att jag springer mer och längre betyder mycket, att jag sprang en mil känns grymt. Inte för att det nånsin är prestationen som betyder något, jag utvecklas inte för att jag presterar bättre. Nu menar jag som människa, min självkänsla. Jag utvecklas ju naturligvis som löpare.
Min självkänsla är låg, för att inte säga usel. Jag försöker lära mig att jag duger.
Springningen gör sitt, inte så att jag duger bättre för att jag kan springa en mil utan för att jag har gett mig själv tiden, möjligheten och energin att ta mig dit.
Jag mår bra av att springa, då ska jag göra det. Inte få dåligt samvete för att jag borde göra något annat eller vara hemma med pojkarna. Vill jag springa så ska jag springa.
Jag ska ta varje chans och möjlighet som ges att vara Sofie och att må bra.
Att börja i skolan är läskigt och jobbigt men också spännande, pirrigt och roligt. Jag trotsar min skräck för att inte duga för att lära mig nya saker.
Jag prövar nya maträtter för att jag vill och faktiskt vågar!
Jag träffar Susanne för att jag tycker om henne och struntar i min rädsla för att hon inte ska tycka om mig, likadant med Madde.
Jag använder färgglatt nagellack för att jag tycker det är fint och struntar i min rädsla för att andra ska tycka att jag är fjantig.
Jag köper en klänning som jag tycker om och struntar i min rädsla för att Sofie egentligen inte”kan” ha en sån klänning.

Att utvecklas innebär att kliva utanför sin trygghetszon.

Varje litet steg är stort!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s