1998

image

Så här såg jag ut när Johan träffade mig första gången, sommaren 1998.
Det här kortet skickade jag i ett brev till honom efter att vi pratat i telefon några veckor. För er som inte vet så träffades vi på Aftonbladets chat, chattade litegrann, började mejla och sen prata i telefon. Timslånga samtal, i stort sett varje dag. Han var femton år  och jag fjorton. Vi blev kära i varandra utan att någonsin ha träffats. Men vi var nyfikna på hur den andre såg ut så vi skickade ett varsitt brev med ett fotografi i.
Svaret jag fick av honom gjorde mig allt annat än besviken, jag var tydligen snygg!
Någon månad efteråt så hälsade han på i Uppsala och vi blev nära vänner.
Jag hade svårt att koppla ihop bilden av honom som jag hade i mitt hjärta, den rösten och personligheten som jag hade förälskat mig i med den personen som fanns framför mig. Kroppsspråket och allt gör så otroligt mycket.
Tänk nu på att han kom från lilla Dala-Järna och jag bodde i Uppsala, jag var fjorton år och tyckte att han hade riktigt fula byxor och töntig frisyr. Så jag ville ha honom som vän, inget mer.
Han flyttade till Nyköping och började gymnasiet och det dröjde innan vi träffades igen, det var nog på vårkanten 1999.
Vi skrev brev och pratade i telefon under tiden.
Men när jag klev av tåget på stationen i Nyköping så blev jag förälskad all over again.
Johan var en helt annan men ändå samma, han hade skägg, dreadlocks, avklippta jeansshorts, svarta kängor och en batiktshirt.
Jag var förlorad.
Men det dröjde några år innan vi bestämde oss för att det skulle vara vi, på riktigt, för evigt.
Det är svårt att ha ett distansförhållande när man är tonåring.

Påsken 2001 blev det vi med stort VI. Sen dess hade jag varit så arg, irriterad, sur, ledsen och olycklig, inget av det har varit Johans fel, eller jo litegrann. Men han har alltid funnits där vid min sida, han lugnar ner mig, tröstar mig, men det bästa av allt är att han låter mig vara 100% Sofie. Det är den han vill ha, det tog mig många år att förstå att han inte skulle lämna mig, att jag faktiskt förtjänade hans villkorslösa kärlek.
Nu, den 14 april då är det vår elvaårsdag, nu sitter vi här gifta med två små barn, en stor gård och en massa djur.
Jag undrar hur vi hade reagerat om någon gett oss en vink om det när vi stod där i hallen hemma hos mina föräldrar och var blyga, för nästan 14 år sen. Jag iklädd mina mörkblå Marwinbyxor och en vit tight t-shirt och han sin skrikgröna tröja och töntiga mittbena.

Advertisements

2 responses to “1998

  1. Vilken underbar historia 🙂 Blev bara tvungen att lämna en komentar.. Otroligt bra skrivet 🙂

  2. Ååh!! Vilken fin lovestory! Brevväxling, det är annat än idag när man puffar varandra på facebook. Vilket sammanträffande att jag igår publicerade ett inlägg och frågade just om hur ”folk” träffat sina respektive:)) å snygg var du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s